På en av mina lektioner i skolan.. Psykiatri tro jag visst de va, eller psykologi pratade vi i allafall om psykisk ohälsa. Vi pratade om att ha psykisk ohälsa är lite tabu å inget man pratar om att man lider av.. de är liksom inga problem å säga att man är sjukskriven för att man ha ramla av stegen å brytit benet, de är lika vanligt som att säga att man är förkyld.. inga konstigheter alls. Men att vara sjukskriven för psykisk ohälsa säger man inte. Vi lever idag i ett väldigt stressigt samhälle.. man ska nå upp till massa förväntningar både inom jobb å privat. Man ska orka med å vara stark, finnas där för familjen, vännerna å på jobbet. De är tusan inte konstigt att man "går in i väggen" Jag säger väl inte till alla hur jag mår när dom frågar.. för jag skäms för de! Men varför ska de behöva va så!? Jo för att man vill inte visa sej svag.. för så är de! Man är svag, känner sej svag när man inte mår psykiskt bra. Men så är de egenklien inte alls.. de är bara ett tecken på att man ha vart stark alldeles för länge.

Nu är de kaos i mitt liv, i mitt huvve.. stressen är ett faktum å oron/ångesten växer sej allt starkare fast i mitt inre. Jag tog med mej barnen å for upp till mitt älskade Ankarsund.. jag känner ändå att jag ha kunnat slappna av lite å bara fått vara.. men nu när vi ska åka hem imorrn känner jag den där klumpen i mitt bröst.. åter hem till vardagen. Jag hade nog stannat några dagar till om de inte vore för att jag ha en läkartid på Torsdag som jag verklien MÅSTE gå på.. å så ha barnen julavslutning på förskolan på Fredag. Jag ha lite svårt att fokusera på vad jag egenklien ska skriva, bli lätt rastlös å kan inte sitta still nå länge. Att jag ens ha lyckats skriva ner dom här raderna! Duktiga mej.

Anyway så är de här jag idag..

- Hej! Jag heter Angelika å lider av psykisk ohälsa..