Alltför många i samhället lider av psykisk ohälsa. Stress, ångest, utmattning you name it. Har man brytit ett ben syns de, men på insidan kan ingen se när man lider av psykisk ohälsa. Man känner den, lever med den dagligen. Den sätter sina spår.. har man en gång drabbats blir man aldrig densamma. Jag kommer aldrig kunna köra på i de tempot jag gjort.. jag är mer känslig för stress.. den här gången gick de inte lika långt, tack vare att jag kände igen symtomen.. de kom smygandes. Jag hann stanna upp, känna efter. Bad om hjälp i tid.. men fick väl ändå inte den responsen jag ville.. dock va de inte sjukvårdens fel, där va de tvärtom. Jag fick hjälp snabbt. Jag sjukskrev mej själv 1 vecka i mitten av Februari och blev sjukskriven 1 av läkaren pga jag var såååå trött. Ville redan då gå ner i tid.. de tog 1 månad innan jag fick ett svar.. då va de redan för sent. Jag kan inte låta bli och tänka att OM jag hade gått ner i tid redan då kanske jag inte har varit där jag är idag. Sjukskriven sen 17:e Mars, i dagsläget fram till sista Augusti. Sen får vi se hur de blir.

   Psykisk ohälsa blir alltmer vanligt. Men jag tycker det fortfarande verkar vara lite tabu att prata om det. Så ska de inte vara! Jag skäms inte för att säga att jag är sjukskriven pga stress och ångest. Men såklart så önskar jag att de inte vore så. Allt har en orsak, min orsak vet dom inte än. Jag hoppas att de kan ta reda på det nu då jag fått en tid på psykiatriska mottagningen för en vidare behandling. Jag vill verkligen veta varför jag hela tiden "halkar" tillbaka till det här måendet. Mitt mående sen högstadiet har verkligen sett ut som en berg och dalbana. Det är inte normalt! Men och andra sidan, vad är normalt?