Ibland bli de för långt mellan gångerna.. vardagen rulla liksom på så ska jag va ärlig så ha jag inte ens tänkt på att skriva ner nå rader. Jag få mail om vilka som läser min blogg.. alltså bara ip adresserna. Så påmind bli jag i allafall. Men man måste liksom ha de där suget å skriva nåt också.

Ni kommer ihåg att jag skrev att September va en tuff månad. Nu känner jag att jag är redo att dela med mej av den där hemska månaden. Varning för långläsning!

Jag gick ovetandes men samtidigt så va de som om nåt i mej ändå visste.. jag förnekade de bara. Men till slut, de va Söndagskvällen på Vincents födelsedag.. jag kom hem från våra vänners bröllop i Norge så fick jag de bekräftat. Vi va alltså gravid! De va blandade känslor, glad, chockad, nervös men vi pratade igenom å bestämde ändå för att vi skulle behålla de.. om de skulle gå vägen. Jag va så otroligt tidig in i graviditeten så de kunde lika gärna skita sej också. Måndagen efter ringde jag barnmorskan å fick en tid för ett tidigt samtal.. väl där fick jag tid sen för en inskrivning i vecka 12. Men så långt hann jag aldrig. 1:a September, första älgjaktsdagen på älgjaktsveckan kom beskedet om att de va kört. Vi klev upp vid 04 tiden å jag gick på toa.. jag hade börja blöda. Fast man va så inställd på att de inte är säkert att de gå vägen så kom de som en chock, å jag visste.. jag kände de i hela min kropp att nu är de kört på riktigt. Fast flera olika barnmorskor sa att de inte är säkert att de är missfall, en del kan blöda så tidigt i graviditeten. Men jag blev inte nå lugnare av de. Jag ringde in, de bad mej avvakta. Men de som va så otroligt skumt va att jag inte hade ont.. jag ha fått missfall förut å jag kan er lova att de är fan värre än en förlossning.. jag beskriver de så för att då kommer de i allafall nåt gott av de.. de gör de inte av ett missfall. Jag åkte i allafall in på akuten på Onsdagen då jag fick mer blödningar men inte hade speciellt ont. Sex timmar senare fick vi träffa gynläkaren. Ett urinprov togs där de såg att jag fortfarande är gravid. Ett vaginalt ultraljud gjordes å han kunde inte se nån pågående graviditet i livmodern å jag hade vätska bakom livmodern. Så de fanns alltså tre alternativ.. 1) jag ha ett pågående missfall, 2) de va för tidigt för å se eller 3) utomkveds, därav vätskan bakom livmodern. Jag skulle återkomma om jag blödde mer eller fick mer ont. Vilket jag börja göra under Torsdagen.. in i igen på Fredagen.. samma visa där, hcg låg högt.. fortfarande gravid.. men inget foster. Veckan därpå fick jag en tid på gyn.mott de upptäcktr nånting nedanför höger äggstock men annars va de samma svar å visa där. Jag gick med en ständig ovisshet. Åkte in, kom hem lika ovetandes. Fick i allafall smärtstillande. Varje gång jag kom hem efter varje besök så bröt jag ihop. Jag sjönk längre ner för varje gång. Jag vill er lova att de tog på mitt psyke. T.o.m så att jag fick lov å sjukskriva mej själv två dagar för att jag inte orkade jobba. Tack vare min älskade andra hälft som mer eller mindre tvingade mej att sjukskriva mej å stanna hemma. En del gånger orkade jag inte ens prata om de, började gråta när jag pratade med mamma i telefon. Jag mådde inte bra!

Å såhär inte efterhand så förstår jag fan inte varför man inte bli erbjuden samtal så man få ventilera allt!? Ska man behöva säga till om de själv!? När jag sitter å grinar framför läkaren å säger att jag inte orkar. 5,5 vecka tog de innan blödningen slutade å mitt hcg låg nere på normalt värde.

Vi blev alltså gravid, men de slutade med ett konstaterat utomkveds. Jag vill då passa på att tillägga att de va inte planerat. Men eftersom läget va som de va så bestämde vi oss ändå för att behålla de.
Hade bara vart "ett vanligt" missfall så tro jag inte jag hade reagerat lika starkt. Visst hade de också vart jobbigt, men då hade de liksom vart lättare på nå vis å släppa.. nu va ovissheten värst, de tillsammans med den långvariga smärtan. Nu såhär i efterhand ha jag tillsammans med min älskling å fått prata ut med vännerna lyckats bearbeta de ändå relativt bra. Tack till er! ? Men jag ska inte sticka under stolen med å säga att de inte är jobbigt än.. vårat lilla syskon till småtrollena våra skulle ha vart beräknat till sista April. Å vi ha bekanta som också ska ha i April. Så man bli ständigt påmind om att de inte gick vägen för oss. Men allt sker av en mening.. å nu va de inte mening för oss. Våran tid kommer i framtiden.. för ett syskon till pojkarna vill vi ha. Men de är inget vi försöker med nu.. nu fokuserar jag på träningen å att gå ner i vikt. Sen är de ingen nackdel heller att pojkarna hinner bli lite större. De kan va rätt skönt att dom hinner bli lite större också.
Å jag kan även känna att de vi ha gått igenom nu ha bara gjort oss starkare som par.

Jag älskar dej så oändligt mycket Johan!! ?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ett riktigt gnällinlägg!   Här bli de ett nattligt inlägg då Mr. Blund lyser med sin frånvaro och hostan from hell som gör att jag inte kan sova. Nu är de 2:a natten jag inte kan somna och de är så störande! När folk skriver/säger vabbruari vilke...

Lägg inte din energi på det du inte kan påverka.. stanna upp i nuet.. här och nu! Vad som kommer ske i framtiden är det ingen som vet. Det öppnas nya dörrar och gamla stängs. Det kan gå åt skogen men samtidigt kan de bli något bra. Allting sker av...

Jag ha nu vart sjukskriven sen Februari/Mars.. snart börja den lida mot sitt slut. Blev fortsatt till början av Januari. Då ska vi ha ett avstämningsmöte å efter de bli de nog dags att återgå till arbete.. men dock på en låg nivå till en början. 25% ...

De är sommar, värmen kommer å går.. de är nu man ska njuta av att alla är lediga å få vara tillsammans. Barnen är ledig från förskolan, J ha också sommarlov. De är mysigt å skönt å slippa alla måsten, kliva upp tidigt för å skjutsa ner barnen på förs...

Alltför många i samhället lider av psykisk ohälsa. Stress, ångest, utmattning you name it. Har man brytit ett ben syns de, men på insidan kan ingen se när man lider av psykisk ohälsa. Man känner den, lever med den dagligen. Den sätter sina spår.. har...